MISS TURKIA

Jag ligger i min säng och tänker på livet, på moster, på familj och på vänner. Min moster hann aldrig se min lägenhet, hur jag bodde och allt däremellan. Kanske för att man tar varandra förgivet. Det är synd, för några dagar innan hon fick stroken skickade hon ett vykort och undra hur jag hade det i den nya lägenheten och jag tänkte svara med att välkomna henne på en fika. Det gick aldrig så långt för jag svarade aldrig på brevet, jag tänkte "jag gör det imorgon" och när morgondagen kom, tänkte jag likadant. Ta aldrig någon förgivet för när ni minst anar är det försent. Idag har jag umgåtts med mina fina vänner, de kom till mig direkt, bara för att finnas där - det är vad jag kallar riktiga vänner. Är så tacksam över att ni finns där för mig. Tampis, Sofia och cissi. Behövde umgås med någon, ville inte vara ensam. Nu på kvällen stack jag till min fina vän sannis, hon bjöd på tacos. Sen så snacka vi skit och bara umgicks. Sånt behöver jag nu, det var skit skönt ! Vill inte vara ensam och ha cptankar. Moster är på en bättre plats nu, jag vet. Men det är ändå tufft för man tänker " tänk om, tänk om hon aldrig fått den där äckliga stroken" .. Men sånt är livet, äckligt! Man vet ingenting och man tar allt och alla förgivet. Livet är tufft och orättvist. Moster, jag hoppas att du vakar över mig och alla andra, jag kan inte riktigt förstå att du är borta ännu. Det känns så verkligt men ändå så overkligt. Du var inte klar på jorden än, du hade så mycket kvar att ge. Men nu är du som sagt hos mormor , jag kommer till er senare. Vänta på mig. Älskar dig ifrån botten av mitt hjärta. Du är den vackraste ängeln som finns. God natt moster. God natt alla.