MISS TURKIA

Jag har inte alltid haft det lätt. Har haft det tungt ända sedan jag var liten. Min bror höll på med droger så jag har sett en hel del, många sjuka både dagar och nätter, poliser och allt möjligt. Det finns en positiv sak i detta och det är att min bror hjälpt mig att bli den jag är idag, det är tackvare han som jag hatar droger och jag är så stolt över honom nu. Han har lyckats gå vidare och är nu drogfri sen några år tillbaka. Det är grymt! Är både stolt, glad och tacksam. Älskar dig. Har alltid haft svårt i skolan oxå. I 7-9an fick jag inte den hjälp jag behövde och då tyckte jag det var skönare att hänga med vänner i cafeterian. Köpa fb kaffe eller varm oboy och spela musik medan våra andra "duktiga" klasskamrater var på lektion. Vi ansågs alltid vara "problembarn" och har hanterats mer annorlunda jämfört med de andra. Visst tyckte vi det var skoj för stunden när läraren åkte och hämta oss i en annan skola som vi stuckit till för att träffa andra vänner, och visst kände vi oss grymma när läraren fick jaga oss in på lektionerna. Men nu i efterhand känns drt bara sinnessjukt. Mycket var pga en själv, men också många lärares fel som särbenhandla eleverna. Pluggisarna fick den hjälp de behövde medan vi, de stökiga alltid satt längst bak, och när vi bad om hjälp kom de ingen o hjälpte oss "för vi ville ju inte lära oss".. Detta gav sina sår. Andra året på iv, kämpar som en krigare.. ett annat problem jag haft är min första riktiga relation till en kille. Han älskade mig, det vet jag. Men hans svartsjuka ledde till våra bråk eftersom att jag tyckte det var onödigt, varför skulle han behöva vara svartsjuk? Han är min första och jag är inte ens van vid att ha kille, aldrig varit ett fan av det. Festade inte, strulade inte runt. Men endå var han svartsjuk, de ledde till både de ena och de andra. Han blev mer och mer sträng trots att jag varken ljugit eller svikit honom någonsin. "du får inte göra si, du får inte göra så" men jag lyssnade, jag var kär. Till slut kom det fram att han varit otrogen.. 2 gg. Jag älskade honom, jag försökte få allt att funka, jag ringde honom när han mådde dåligt för att trösta honom, när jag hade chansen att trösta honom öga mot öga höll jag alltid om honom, torkade hans tårar och.visade att jag brydde mig. Jag tittade inte ens på andra killar. När jag blev singel kändes det som att komma till en ny värld. Jag hade helt plötsligt vant mig vid att vara med någon, och tanken av att vara utan honom fick mig sömnlös flera nätter i rad. Det finaste jag visste var hans leende och det jag älskade mest av allt var att vakna upp i hans famn och känna hans doft. Jag saknade honom grovt efter att det tog slut och även drt han gjorde mig så illa ville jag ingenting annat än att få en stor varm kram av honom. Jag är mänsklig, och än idag kan jag tänka tillbaka pp det vi hade TROTS VAD HAN GJORT MOT MIG. Sen har jag (som alla andra) familjeproblem och det tär på mig som fan. Men efter allt jag gått igenom har jag insett att jag blivit starkare, för jag är ju inte död än. Visst finns det dagar då jag bara vill försvinna men då försöker jag tänka på det positiva jag har.. Jag är bara människa, med många problem, som har ett brustet hjärta av många skäl. Ville bara skriva av mig.. Och det fick bli på bloggen. jag är som sagt inget mer än en människa med känslor. Skiter i om jag inte känner alla som kommer läsa detta. Dessutom kanske många känner igen sig och tyckte om att läsa det. En del kanske var till hjälp, både för min och eran skull? Aja.. Ligger i sängen och skriver från mobilen så mina fingrar är rätt döda nu. Ska sätta punkt här och ta mig en cigg.. Natti natti! Ni är bäst!