En hemsk natt.
En mörk natt när tårarna sprutar ut i en förskräckelse och andningen känns tyngre, tankarna kväver mig och hoppet svalnar för varje sekund som går. Illamåendet har börjat spöka hos mig, och mina hostningar gör det inte bättre. Jag hatar att såret inuti mig aldrig försvinner. Såret är så öppet, så smutsigt, blodigt och vidrigt. Det känns som att småkryp äter upp mig, de attackerar mig innifrån. Det kvittar hur snabbt och hur långt jag springer, verkligheten hinner ikapp mig. Jag kommer ingenstans och sitter återigen med en cigg i min skakande hand som gör min tunga andning värre. Jag sitter återigen med mina tårar som gjort mig alldeles röd om ögonen, och med mitt hopp som nu mera knappt existerar. Jag tappar hoppet, förtroendet, tilliten. Jag tappar allt, jag tappar allt som en gång var hela världen. Nu har jag bara mig, mig själv, jag är ensam i mörkret. Ja, det är så mörkt, och så kallt att inte ens solen hade kunnat värma mig om den var framme. Jag ber till Gud, hjälp mig. Rädda mig, beskydda mig.
Kommentarer
Trackback
