MISS TURKIA

vet inte hur jag ska få ur mig de här.

De känns som att jag går själv på ett stort fält, där ingen ser mig. Där det är kolsvart, de regnar och blixtrar. Jag fryser, de blåser och man ser skogsträden, lite längre bort.. de ser ut som dom faller samman pga stormen. Jag går runt på fältet helt ensam, tårarna bara strömmar och jag försöker värma mig själv. har bara på mig en stor vinröd tröja, med luva och ett par svarta mjukisbyxor. Jag har varit där i flera timmar nu, Jag hittar ingen väg ut.. de enda jag ser är den mörka skogen, långt borta. Dimman täcker både fält, skog och himmel. Snart ser jag ingenting. förutom blixtrarna som spökar då och då. Jag är rädd, jag är ledsen, jag är hatisk.. regnet bara faller, mer och mer.. Jag känner mig så ensam.

min natt var en mardröm. jag visste inte vart jag skulle ta vägen, och jag vet fortfarande inte vilken väg jag ska ta. natten bestod av ett rent helvete. vaknade vid 7 imorse av sms, självklart sms som jag förväntade mig. men som inte hjälpte speciellt mycket.

sanning eller lögn. jag vet inte vad jag ska tro? på henne, eller på honom. orkar inte gå in på detaljer vad som har hänt, för de här är lite överdrivet att gå ut i bloggen med.. även att jag egentligen vill skriva av mig, exakt allt jag har inom mig. men det går inte.. ska jag tro på h*n som svär på hela sin familj, allt h*n äger och har. eller på h*n som kämpar för mig, och försöker göra allting bra?!


jag vet inte. de känns som att jag inte vet nånting. jag vet inte varför du gör såhär, inte du heller - jag vet inte varför ni gör såhär. jag vet inte vem som talar sanning, jag vet inte hur de kommer sluta, jag vet inte vem jag borde tro på, jag vet inte vem jag ska vända mig till för att få ut sanningen.. jag vet ingenting


jag mår inte bra. klumpen i halsen, händer som skakar, känner mig spyfärdig hela tiden. tårarna vill strömma ut. jag känner mig helt borttappad. jag har fan inte en enda aning om hur jag ska bete mig.