MISS TURKIA

har ni nån gång känt att allt är skit?
de känns som att världen går under, som jag berättade för gonza igår..



man har de vackraste, de speciellaste, de finaste på de högsta berget som finns, och man måste ta sig ända upp för att nå de, genom storm och blåst, regn och åska.. genom mörker.. man måste klättra försiktigt, man måste vara smart och välja rätt steg. de finns "stenar" som ramlar, och man ser hur dom snabbt åker i backen. de är så lätt att trilla ner ifrån de stora berget. de känns som att jag trillade ner, och inte kommer upp igen. de känns som att jag har klättrat i evigheter för att nå toppen, men jag kommer aldrig riktigt dit. jag håller i mig, och kollar upp.. ser de där vackra, de där underbara högst upp på toppen. de lyser! men varje gång jag tar ett steg, så halkar jag..